Sofie

Tack mina goa vänner för era kommentarer till mitt förra inlägg:) Jag är så glad att jag träffat er:-D

Jag kanske ska berätta lite om varför jag är som jag är, en anledning till varför jag lider av seperations och dödsångest Har nämnt det för vissa innan.

Jag växte upp tillsammans med min kusin T som var 1 månad och 2 dagar äldre än mig.
Vi var totalt olika men stod varandra jättenära. Jag var alltid den tysta blyga medans hon hade enormt behov av att få uppmärksamhet. T och jag kunde slåss som hund och katt men vi hade liksom värsta sortens hatkärlek::-) En gång bet hon mig över nyckelbenet så det gick hål och en gång fick dom skilja oss åt när vi slogs med bestick...Vi var lika dumma i huvudet hehe. Men när det väl gällde så fanns vi där för varandra. Hon var som en tvillingsyster.
Ialla fall på hennes 20års dag så träffades vi snabbt hemma hos vår andra kusin H och firade T. Jag hade nyss börjat nytt jobb  och hade en stor dag dagen därpå så jag hann inte stanna så länge utan sa att nästa gång vi sågs skulle hon få sin födelsedagspresent av mig. Vi kramades om och jag körde hem. Vi hade haft ett bråk några veckor innan men blivit vänner igen men det var ialla fall lite sådär stelt som det kan vara, men inget som fick oss att tycka mindre om varandra.
Kvällen därpå var jag sjukt trött efter en lång och slitsam dag på mitt nya jobb. Jag, mamma och Mattias satt och kollade på tv när H:s man ringde och sa att mamma skulle köra hem till dom direkt. Jag och Mattias skämtade om att det var säkert vår kära kusin T som gjort något dumt för att få uppmärksamhet och sen tänkte vi inte mer på det.
Tiden gick och vi hörde inte ifrån mamma så jag bestämde mig för att gå ut med vår hund innan jag skulle gå och lägga mig. Jag gick in på mitt rum och tog på mig en tröja och när jag kom ut i hallen stod mammas sambo och H:s man där. Det första jag sa när jag såg dom var."Säg inget, jag vill inte veta"...dom tog tag i mig och sa att T var död . Dom ville inte berätta vad som hänt utan att vi var tvungna att komma med dom.
Jag bara skrek och kunde knappt gå men ialla fall kom vi ut i bilen till sist. Mamma ringde mig när vi satt i bilen och hon bara skrek "Han slog ihjäl henne".
T:s ex  var helt dum i huvudet och hade svårt att släppa henne. Han hade förföljt henne innan och jagat oss när vi var ute och körde bil. Han gick på droger och just denna kvällen hade han kört till hennes lägenhet och ställt till med bråk. Hon och hennes nya kille var i lägenheten och hennes ex stod utanför fönstret och viftade med en batong. Hon bodde på bottenvåningen. T sa till sin nya kille "gå ut i köket för det är dig han är ute efter, han skadar inte mig".
När hennes kille vänder sig om och går mot köket hör han ett skrik och att T ramlar i golvet. Hennes ex har kastat in batongen genom rutan  och träffat henne i huvudet, och vad vi fått veta så dog hon där direkt.  
Trots att detta är 6½ år sedan minns jag det som igår och saknade efter T är så enorm. När jag skriver detta så rinner tårarna och jag önskar så att hon fanns kvar hos oss.
Detta är inget jag skriver för att folk ska tycka synd om mig. Jag har mått sjukt dåligt över detta och sen att jag träffade en kille som inte var snäll mot mig varken fysiskt eller psykiskt gjorde inte saken bättre. Men jag har fått hjälp innan och bearbetat detta till stor del. Men nu när jag själv har en liten tjej som är så underbar och osyldig gör att mycket av detta kommer tillbaka. Jag är så sjukt rädd att förlora dom som jag älskar och hade jag kunnat så hade jag lindat in Tyra i bomull för att skydda henne mot allt ont. Min ångest är värst på kvällarna för när jag sover har jag ingen kontroll över henne.
Som ni hör så borde jag förmodligen gå och prata med någon för att bearbeta detta innan Tyra blir lidande av det.
Och att jag sätter upp en mask är till en del ett försvar för att inte komma folk för nära för ju fler man tycker om desto fler finns det risk att förlora på ett eller annat sätt.
Så tyck inte synd om mig för det är som jag skrev inte därför jag berättar detta utan försök bara förstå varför jag är som jag är.
Och jag är så enormt glad att jag hittat superbra vänner som får mig att skratta massor och njuta ännu mer av min mammaledighet.

<3Therese<3 jag saknar dig massor!!!